Om mig

Jag heter Annika Varbäck och bor i Upplands Väsby med och (idag) tre cockertikar.

Har två vuxna pojkar och i nuläget 6 barnbarn. Om vintern bor vi i ett radhus och på sommaren i ett gammalt torp, Grindstugan i Grödinge. Där lever vi på riktigt gammalt vis dvs, vi har ingen el eller vatten. Bara skog och vilt inpå knutarna. Ett riktigt paradis för både 2 och 4-benta vänner.

En höstbild på vårt paradis 

landet2

 Djur av alla de sorter har funnits i mitt liv sedan jag slog upp mina ljusblå. Min mormor hade en underbar och mycket väluppfostrad Schäfer, min bäste vän. Självklart skulle jag ha Schäfrar när jag blev stor. På gården hade vi även hästar, ponnytravare, som mest 4 stycken. Dessa tränade jag om vinterna för att till sommaren åka till Gotland och tävla på Skrubbs travbana. Hur jag hann med och klarade skolgången är än idag en gåta för mig.

 Edssjön ett stenkast från vårt vinterboende

 pa140068

 

Väl vuxen                 

Väl vuxen flyttade jag från Bönan/Gävle till Stockholm, utbildade mig till laboratorieassistent, började arbeta på FOA, skaffade barn...

Så kom då äntligen den första egna hunden in i mitt liv. MEN det blir sällan som man har tänkt sig, det blev ingen Schäfer utan en Labradorpojk vid namn Amigo. En hund som gjorde det jag tänkte, hur ofta får man uppleva en sådan hund? Vi tävlade en del i sök och lydnad. Vid fem års ålder fick han problem med armbågarna, därav att vi slutade med mer krävande träning och med tävlandet. Amigo gick i pension och njöt av livet som en promenadhund.

 

Även en "blandis" har varit en del av vår familj. Äldste sonen fick höra talas om en blandrasvalp som blev misskött och efter många påtryckningar flyttade valpen hem till oss. Vem kan se på när en hund far illa?

 

Nisse som vi döpte honom till var en korsning mellan Stövare och Border collie. Som tur var slog "Bordern" igenom, därav att vi aldrig gick vilse i skogen eller långt ifrån varandra för den delen.

När Nisse gick bort 10 år gammal lovade jag min man att vi skulle vara utan hund i ett år.

Hur tror ni att det gick? Inte alls skulle jag vilja säga. Efter nio månaders klättrande på väggarna, åkte jag (och gubben min) och hämtade hem Felix, en Labradorvalp. Ibland har man otur, även Felix fick problem med armbågarna. Fast att han blev opererad blev armbågarna inte bra, så Felix levde resten av sitt liv som en GLAD sällskapshund.

 felixdenglade1

Felix vår glada clown

Cocker Spaniel                

År 2000 kom jag i kontakt med Cockern. Nu kan man ju så här i efterhand undra varför jag inte valde den här rasen från början? Trodde i min enfald att Cockern var en liten soffliggarhund som inte gjorde något väsen av sig och inte behövde arbeta...

Ha´, vad jag bedrog mig! Finns det något "större", smartare, busigare, envisare. mjukare...listan kan göras lång...hund?

Så köpte jag min första Cocker, en hane som hette Findus. Tyvärr fick han mentala problem, så han finns inte längre kvar i jordelivet. Det var då jag bestämde mig för att bara ha tikar (drömmen om att ha valpkullar skulle äntligen bli verklighet) efter alla år med hanar. 

Finaste Findus

 findusigen

Uppfödning

Drömmen om att föda upp hundar har alltid funnits hos mig, men något har alltid kommit i vägen. Nu ska det bli av eftersom jag har haft turen att få en bra tik från STORA BARNVIKS KENNEL. 

Mycket bra mentalt, frisk och har en motor som räcker långt. Mitt mål är att föda upp Cocker Spaniels som passar både som sällskapshundar och för att arbeta med. Hundar som får gå i avel hos mig ska vara mentalt sunda, ha god hälsa och viljan att arbeta. Målet är att ha "hunderi i litet format".

Om du har frågor om hundarna eller behöver veta något mer om mig så hör gärna av dig. Du kan nå mig både per mail eller telefon.

För närvarande går jag SKK:s hunduppfödarutbildning, hittills har jag betat av:


* Anatomi * Juridik * Genetik * Parning och valpning

 

 annika1